När jag lyssnar på Kent
.. så känns allt ganska bra. När jag poppar Pärlor på vägen till bussen, eller ligger i halvkoma och lyssna på På Nära Håll. Man känner sig som sig själv, som något bra, som något man vill vara. Det är någon skum känsla som tränger sig in i kroppen och fyller varenda cell med ett lyckorus och en styrka, som bara vill få en att skrika.
Jockes röst som smeker hörselgångarna, HANS underbara röst som kramar om en med en famn av dun, som gör att benen tappar känseln och hjärnan leker som i det blå vattnet i en oas. Man blir plötsligt så närvarande, men ändå så långt in i sig själv. Man öppnar alla dörrar till vartenda litet rum i kroppen, och alla rum utstrålar ljus. Det där ljuset som jag flyter på.
Idag lyssnade vi på en live-inspelning av Socker. Det tog ungefär 7 sekunder, sen stod håret på armarna som trädn i skogen.
